Du frågar, om du skall skicka mig mina böcker? Kära du, jag ber dig för Guds skull, skona mig från dem! Jag vill icke mer bli ledd, road, eldad, mitt hjärta brusar ändå tillräckligt av sig självt. Jag tarvar vaggvisor, och det får jag tillfyllest i min Homeros. Hur ofta vyssjar jag ej mitt blods upprördhet till ro, ty något så nyckfyllt växlande mellan ytterligheter som detta hjärta har du aldrig sett. Käre vän, behöver jag säga det åt dig? Du som så ofta nödgats se mig slå över från svårmod till överdåd, från ljuv melankoli till ödeläggande passion. För övrigt pysslar jag om mitt stackars hjärta som ett sjukt barn; varje dess nyck blir tillfredsställd. Men låt det icke gå vidare! Det finns människor, som skulle förtänka mig det. 


Inte ens om Werther's stackars öde orkar jag läsa om nu. Jag är helt enkelt inte för en läsperiod för tillfället, snarare har jag nog precis kommit ur en, efter att ha intensivläst Dostokevskij och Tolstoj på senaste. Min ungdom vill ha förankring i verkligheten! Jag känner mig nyckfull och vill på äventyr. Jag känner mig optimistisk och glad, och vill göra något galet. Skona mig från böcker! 


                                                                            Nu går jag och lägger mig!