Det här var en natt jag kände för att skriva något i min länge orörda dagbok. Jag reste mig för att hämta den i bokhyllan bland alla andra böcker: tog den röda boken och satte mig i sängen igen. När jag slår upp första sidan ser jag min pressade lilla tussilago, och en liten brevnotis där det står "Till dig". Det var dagboken från våren 2010, inte den bok jag avsåg att hämta. Jag kände en klump i halsen, men började läsa. 

 

Nu har jag läst den, från början till slut. 

 

 

Jag inser vad mitt författarskap måste handla om. 

Det är inte lätt att vara 20 bast och känna det som om världen är för stor för en. Det är ingen välsignelse att vara en ung tös och känna det som om man ingenting har. Vid en viss tidpunkt i livet, när man är mätt på allt discoljus, och tröttnat på allt kringflackande, så börjar hungern ta vid. 

Vem vill inte visa vad man går för, särskilt när man är ung och hungrig som en varg? 

Jag är trött på Status Quo, men vet inte om jag är redo att bemöta verkligheten. Jag har slutat gråta över spilld mjölk, men vet inte om jag hårdnat till den grad att jag kan tackla en stormvind. Jag tror att jag har upplevt all sorg och smärta som går att uppleva. Jag tror att jag har upplevt allt. Det är vad jag tror. Jag är krossad, han har krossat mig. Men kommer jag verkligen aldrig gå vidare, aldrig glömma, aldrig igen bli en stark människa? Han har redan glömt mig, redan tillmätt sin första kärlek som en pokal att lägga på hyllan. För honom är det dags för andra upptåg, andra meriter, en framtid där jag inte finns eller behövs.

Men jag då, har jag nu inte sörjt nog? Är det inte nu det riktiga livet börjar? Jag har det största kvar framför mig. Vad jag väljer och beslutar att göra,  är det som bestämmer mitt liv. Jag vill bli den bästa jag någonsin kan bli. Jag har gått ett steg bakåt, men nu ska jag gå två steg framåt. Världen ska få bevittna vem jag är. Nu är jag här, en gång för alla! Lägg mitt namn på minnet!

 

 

Jag är en ensamvarg. Så har det alltid varit. Vissa stunder är jag mycket glad över att ha människor runt omkring mig. Men ibland känner jag att jag inte klarar en minut till i människors närvaro, särskilt när det är människor jag måste vara tillgjord inför ... Då måste jag bara resa mig och gå, till en plats där jag kan andas ut.

Jag gick, utan att säga ett ord.
Vad skulle jag ha gjort? Luften i rummet höll på att kväva mig. 

" In life one must choose between boredom and suffering."
- Madame de Staël

 

 

 Ärligt talat är jag starkare nu än jag någonsin varit förut, inför dig. 

Visst, anblicken av dig gör fortfarande ont i mitt hjärta.
Men jag vet, att livet inte är över, när jag inte längre ser dig.


Mitt hjärta värker, men jag överlever det ...

 

 

 

Jag vet vem jag är på väg att möta, men jag är inte rädd för konsekvenserna ...

 

 

 

 

 

 

 

Tänkte först vänta ut den här natten utan att göra något avtryck här. Men sedan tänkte jag: jag måste skriva av mig. För det här går inte längre. Jag ger upp natten. 

Vet att många andra har sömnproblem och går till olika läkare och psykologer för att söka finna problemet. Men själv vet jag att de inte kan lösa något. Inga tabletter eller elchocker i världen kan egentligen hjälpa, om nu problemet är på riktigt, ja alltså om det är fast rotat långt därinne. Sedan jag varit väldigt liten har jag alltid haft svårt att sova olika perioder. Självklart har det många gånger varit ett helvete för mig genom åren. Man kan inte precis säga till folk: >>ursäkta mig, jag har inte sovit något<< eller något i stil med: >>Jag har väldigt svårt för att sova<< Då kommer en massa oförstående folk och kastar ett: >>Du får väl sova lite mer då!<<, >>Sover du inte människa?<<, rakt i ansiktet på en, och då kan man inte annat än att hålla käft. 

Väldigt tidigt, (efter att ha uttalat mig försiktigt om vad jag genomlevde) förstod jag att jag inte skulle få gehör för mina problem, varken från föräldrar, kurator, eller läkare. Så jag struntade i problemen, och försökte leva som vanligt. Många gånger var jag uppe hela nätter, och sedan gick jag till skolan, som en halvt sovande zombie! Ja, det gick ju, till en viss gräns .... sedan blev en masa folk inkopplade ändå, och sedan efter det brydde dem sig inte om mig längre, då jag sa att allt löst sig! ... bara jag vet hur mycket jag har kämpat ... 

Jag antar att jag skulle kunna gå på en massa läkarkontroller, och göra allt vad vitrockarna säger, d.v.s: prova en massa elchocker, käka en massa piller, ta en massa sömnmedel, och tillslut, då man kommit fram till att ingenting fungerar, lösa det med att man är: Invalid! Handikappad i samhället, därför att man inte kan sova, och då kan man varken arbeta, eller äta, eller känna sig glädjefylld. Det ena leder till det andra. Visst, det skulle kunna vara skönt att leva på socialbidrag! Men hur mycket är jag värd som människa då? Ok, jag föddes så här, med dessa problem, men jag har ändå fötter, händer, och ben. Det kunde ha varit värre. Jag får helt enkelt kämpa! Och försöka göra det så behagligt för mig som möjligt, så att jag kan fungera som en normal person, d.v.s: jag får ta och undvika t.ex. arbeten som lärare, socionom, ekonom, eller andra yrken som kräver vissa tidpunkter. Jag får helt enkelt fatta val och beslut efter vad jag är! Typ starta eget företag, egen verksamhet, eller annan slags sysselsättning, vad som helst. Jag tror inte på att jag måste följa samhällets regler och system för att lyckas leva som en god och ansvarstagande medborgare. Jag tänker inte rätta mig efter systemet, jag får hitta en annan väg ....

Så får det bli, och så blir det!

04:37 SLUT!