Tänkte först vänta ut den här natten utan att göra något avtryck här. Men sedan tänkte jag: jag måste skriva av mig. För det här går inte längre. Jag ger upp natten. 

Vet att många andra har sömnproblem och går till olika läkare och psykologer för att söka finna problemet. Men själv vet jag att de inte kan lösa något. Inga tabletter eller elchocker i världen kan egentligen hjälpa, om nu problemet är på riktigt, ja alltså om det är fast rotat långt därinne. Sedan jag varit väldigt liten har jag alltid haft svårt att sova olika perioder. Självklart har det många gånger varit ett helvete för mig genom åren. Man kan inte precis säga till folk: >>ursäkta mig, jag har inte sovit något<< eller något i stil med: >>Jag har väldigt svårt för att sova<< Då kommer en massa oförstående folk och kastar ett: >>Du får väl sova lite mer då!<<, >>Sover du inte människa?<<, rakt i ansiktet på en, och då kan man inte annat än att hålla käft. 

Väldigt tidigt, (efter att ha uttalat mig försiktigt om vad jag genomlevde) förstod jag att jag inte skulle få gehör för mina problem, varken från föräldrar, kurator, eller läkare. Så jag struntade i problemen, och försökte leva som vanligt. Många gånger var jag uppe hela nätter, och sedan gick jag till skolan, som en halvt sovande zombie! Ja, det gick ju, till en viss gräns .... sedan blev en masa folk inkopplade ändå, och sedan efter det brydde dem sig inte om mig längre, då jag sa att allt löst sig! ... bara jag vet hur mycket jag har kämpat ... 

Jag antar att jag skulle kunna gå på en massa läkarkontroller, och göra allt vad vitrockarna säger, d.v.s: prova en massa elchocker, käka en massa piller, ta en massa sömnmedel, och tillslut, då man kommit fram till att ingenting fungerar, lösa det med att man är: Invalid! Handikappad i samhället, därför att man inte kan sova, och då kan man varken arbeta, eller äta, eller känna sig glädjefylld. Det ena leder till det andra. Visst, det skulle kunna vara skönt att leva på socialbidrag! Men hur mycket är jag värd som människa då? Ok, jag föddes så här, med dessa problem, men jag har ändå fötter, händer, och ben. Det kunde ha varit värre. Jag får helt enkelt kämpa! Och försöka göra det så behagligt för mig som möjligt, så att jag kan fungera som en normal person, d.v.s: jag får ta och undvika t.ex. arbeten som lärare, socionom, ekonom, eller andra yrken som kräver vissa tidpunkter. Jag får helt enkelt fatta val och beslut efter vad jag är! Typ starta eget företag, egen verksamhet, eller annan slags sysselsättning, vad som helst. Jag tror inte på att jag måste följa samhällets regler och system för att lyckas leva som en god och ansvarstagande medborgare. Jag tänker inte rätta mig efter systemet, jag får hitta en annan väg ....

Så får det bli, och så blir det!

04:37 SLUT!