Det är inte lätt att vara 20 bast och känna det som om världen är för stor för en. Det är ingen välsignelse att vara en ung tös och känna det som om man ingenting har. Vid en viss tidpunkt i livet, när man är mätt på allt discoljus, och tröttnat på allt kringflackande, så börjar hungern ta vid. 

Vem vill inte visa vad man går för, särskilt när man är ung och hungrig som en varg? 

Jag är trött på Status Quo, men vet inte om jag är redo att bemöta verkligheten. Jag har slutat gråta över spilld mjölk, men vet inte om jag hårdnat till den grad att jag kan tackla en stormvind. Jag tror att jag har upplevt all sorg och smärta som går att uppleva. Jag tror att jag har upplevt allt. Det är vad jag tror. Jag är krossad, han har krossat mig. Men kommer jag verkligen aldrig gå vidare, aldrig glömma, aldrig igen bli en stark människa? Han har redan glömt mig, redan tillmätt sin första kärlek som en pokal att lägga på hyllan. För honom är det dags för andra upptåg, andra meriter, en framtid där jag inte finns eller behövs.

Men jag då, har jag nu inte sörjt nog? Är det inte nu det riktiga livet börjar? Jag har det största kvar framför mig. Vad jag väljer och beslutar att göra,  är det som bestämmer mitt liv. Jag vill bli den bästa jag någonsin kan bli. Jag har gått ett steg bakåt, men nu ska jag gå två steg framåt. Världen ska få bevittna vem jag är. Nu är jag här, en gång för alla! Lägg mitt namn på minnet!