Klockan är snart två på natten, och jag kom faktiskt precis hem. Efter att jag träffat denna nya människa, kände jag att jag behövde göra någonting. Jag hade mycket energi i mig. Så jag hörde av mig till F, min bästa vän (jag kan nog kalla honom bästa vän nu), och undrade om han ville ta en kaffe. 20 minuter senare möttes vi upp på Östermalmstorg. Jag köpte en pommes på Donkan, och sedan spelade vi biljard i ungefär två timmar, och sedan behövde jag gå till Donkan och äta igen. Därefter gick vi till en bar och beställde in varsitt glas alkoholhaltig dryck, och pratade om livet. Jag berättade att jag hoppat av historiakursen, och att jag hade andra nya planer. Nu så här efteråt känns det väldigt skönt att ha berättat det. Han tyckte inte att det var något konstigt eller speciellt anmärkningsvärt. Vi pratade om filmer och böcker, och om avslöjandet av den nya nobelpristagaren i litteratur, som annonseras ut nästa vecka. Vi pratade om att skriva egna böcker och filmmanus, och hur vi bäst ska gå tillväga för att göra det. Vi pratade om våra drömmar, tankar, och visioner. Det var en perfekt kväll för oss att göra det helt enkelt. 

Jag har haft en väldigt bra söndag. Den här dagen har fått mig på bättre tankar, och jag är väldigt glad över att jag har en vän som F, även fast jag mestadels brukar gå runt och skälla på honom. Men när vi har stunder som dessa, påminns jag om hur lyckligt lottad jag är som funnit en vän som kan mötas upp om 20 minuter för en kaffe, en mörk och blåsig söndagkväll i oktober. Jag vet att alla andra jag känner skulle ha skyllt på förkylning, trötthet, eller vad som helst. Men så är det ju. Bekanta har man många, men vänner ytterst få, om ens någon. Därför ska man ta till vara på dem när de uppenbarar sig.